Läs ett utdrag


DARC AGES - De mörka tidevarven - Första Boken: Uppvaknandet

Kapitel 3

Det kunde inte minnas sitt namn, eller ens om det verkligen fanns till.

Allt det var – allt som fanns – var en vit, förlamad tomhet genomsyrad
av varande; ett varande som uppfattade sig självt som ett ljudlöst
rop, en nålspets av existens balanserande på ett knappnålshuvud av
verklighet. Det rörde sig inte, andades inte, åt inte; det bara var
där (fastän det inte visste vad det var, utan minnen eller
sinnesintryck att jämföra sig självt med). Det tänkte inte, det
enbart fanns till.

Och plötsligt fanns där en skillnad; det begrep inte till att börja
med, för det hade inga referenspunkter. Så blev skillnaden starkare,
splittrades upp i olika intryck:

Känsel... Små stickningar, som blev allt fler och beskrev en form; det
blev medvetet om att det hade en kropp.

Minnen... Det blev medvetet om sitt namn: David. David Archibald.
Det var en han, en man.

Känslor... David kände smärta, stigande hetta, växande rädsla. Så
insåg han att hettan egentligen var sjunkande kyla; han höll på att
frysa ihjäl, och han kunde inte röra sig eller se – han skrek. Det
kom inget ljud, eftersom han inte andades ännu. Han höll på att
kvävas! Ändå var det någonting som gav hans hjärna syre.

Nu forsade minnena tillbaka genom Davids hjärna, i fragment och
brottstycken:

Hans ex-fru och två barn lutade sig över hans säng; den lilla flickan
grät medan hon drog i hans hand.

”Snälla pappa, dö inte.”

Han sade: ”Jag lovar.”

Hans ex-frus ögon som tittade bort. Vad var det hon dolde?

Ett annat minne: Dr. Takenaka talade till honom. ”Den organiska
antifrys-vätskan har utvunnits från antarktiska fiskar. Den kommer
att förhindra att era celler spricker under den känsliga
upptiningsprocessen. Men cancern... tja, den är det upp till
framtiden att ordna. Tror ni på liv efter döden, Mr. Archibald?”

Minnen av musik och sång...

Han stod på en scen som ung man, och sjöng i skenet av olikfärgade
lampor. Eller var det verkligen han själv som stod där?

Han mindes ett vitt, mycket rent rum där han satt sent på natten,
besatt av att finna något. Bilder av mikroskopiska livsformer,
molekyler, celler som sjöd av aktivitet.

Minnet av första gången han kysste en kvinna. Han mindes inte hennes
namn, men uttrycket i hennes ansikte när de omfamnade varandra
– extasen...

Den första gången han såg sitt nyfödda barn. Så litet det var! Så
sårbart.

En pojke som ropade till honom: ”Pappa! Se på mig, pappa! Se på mig
då! Pappa...” Rösten började låta besviken, och han kände att han hade
begått ett stort fel.

Ett mycket tidigt minne: Han var ett litet barn som klädde ut sig till
kung, med en papperskrona och en röd bordsduk som mantel, och såg
sig i spegeln. Känslan av makt! han fick av den rituella kostymen.
Så liten och skamsen han kände sig när hans mamma, som var så mycket
större, ertappade honom och log.

Kylan. Kylan som krossade hans skelett och klöste hans hjärta. Smärtan
ökade tills den höll på att bli outhärdlig. David var döende, och nu
förstod han det. En tunnel av ljus öppnade sig i mörkret, och han
närmade sig den allt fortare. I slutet av tunneln kunde han urskilja
en skuggig figur, som sträckte ut sina armar för att välkomna
honom...

Och inför hans blick försvann figuren. Hans kropp skakades om av en
brännande stöt – luft pressades in i lungorna och tvingade dem i
rörelse. Hans hjärta slog ett första bedövat slag – och så ett till,
och ett till. Hans synfält färgades rött när blodet strömmade till
genom ögonen.

Hans värkande öron angreps plötsligt av en ström av olika ljud, en
värld av buller som brakade ned på hans blytunga huvud.

David öppnade ögonen.


Först var allt bara ett töcken av ljus och skuggor.

Ljuset stack honom i ögonen, så han blundade ett tag. Bullret avtog
till en susande vind i öronen. Tiden gick. David andades och blinkade
och hade ont.

Gradvis tog töcknet skarpare form; han tittade upp i ett mörkt tak,
omgiven av monstruösa figurer som hukade sig över honom. David kunde
känna blodsmak i munnen, och tuberna som stuckits in i munnen och
näsan. Figurerna ovanför honom bar något slags heltäckande dräkter,
och ansiktsmasker med visir över ögonen.

David försökte röra på huvudet, men ansträngningen fick honom nästan
att svimma. Med ytterligare en kraftansträngning drog han in extra
luft för att tala. Ett väsande läte slapp ut genom strupen. Någon
tog bort tuberna från hans mun, och han gjorde ett nytt försök att
tala.

”Bhhh...” viskade han, tills smärtan i strupen stoppade honom. Orden
han försökte få fram var ”Förbannade helvete!” men de kom inte ut
riktigt rätt. Han låg stilla och lät dem ta hand om honom.

En av figurerna böjde sig fram nära hans öra, och frågade med rösten
dämpad av sin mask: ”Kan... du... höra... mig? Förstår... du?”

En utländsk brytning, tänkte David sömnigt. Italiensk? Tysk? Asiatisk?
Han väste fram ett plågat ”Ja”.

”Ligg... kvar”, sade rösten lugnande. ”Du... behöver... vila. Blinka
'ett för ja... eller blinka två för nej. Förstår... du?”

David samlade all sin styrka och blinkade en gång med ena ögat. Från
någonstans i rummet kom hurrarop. Han var för trött för att känna
glädje eller ilska, men han var vaken.

Och han kom ihåg något annat: Cancern! De väckte mig i framtiden, men
jag är fortfarande sjuk. Jag måste tala om det för dem!

Han spände sig i panik när han försökte flämta fram ett par ord, och
sjönk utmattad ihop. Männen i overaller omringade honom igen och
injicerade honom med någonting. Den lugnande rösten med den kraftiga
brytningen förklarade att de visste om hans sjukdom, och att han redan var
botad.

David somnade medan han tänkte: Ungar, vi ska ses igen som jag lovat.


Detta är ett kort utdrag ur den illustrerade romanen
DARC AGES - De mörka tidevarven - Första Boken: Uppvaknandet.
Köp hela boken HÄR.

Tillbaka